Bokuppgift v 42

Ninas resa

Kapiteltexten, kapitel 40 

"Operation skördefest" torde vara ett av de mest cyniska namn som någonsin givits en massaker. men så kom den att kallas. Namnet myntades förstås av förövarna.
Det var i månadsskiftet i oktober-november 1943, exakt ett halvår efter överflyttningen från Warszawas getto, som ett antal av de judiska arbetarna i arbetslägren runt Lublin plötsligt blev utkommenderade att gräva diken.

Samma order gick ut i Trawniki där Schultzfabriken var utlokaliserad, i Poniatowa där Többens var utlokaliserad och i Majdanek dit många av de övriga som återfanns i Warszawas getto tagits.
Arbetarna upplystes om att man behövde dikena för "splitterskydd" eller, enligt en annan uppgift, luftvärnsförsvar.

Rykten hade börjat surra i lägren.

"Nu inväntar vi de saker som komma skall", skriver Helene Chilf i slutet av oktober. "De kommande dagarna kommer att föra med sig något nytt."


Mellan klockan fem och sex på morgonen dök de upp. Det var den 3 november 1943, och de olika SS-förbanden hade snabbt förflyttats till Lublinområdet från så långväga platser som Auschwitz, Poznan och Königsberg. Det behövdes många män för att utföra dagens ohyggliga arbete.

I Majdanek var namnuppropet den morgonen ovanligt kort och de icke judiska fångarna blev därefter ombedda att gå tillbaka till sina baracker. I arbetslägret i Trawniki fanns i princip bara judiska fångar, så där krävdes ingen uppdelning.

Bilen med de stora högtalarna hade ställt upp i lägret. Musiken var öronbedövande, det lär ha varit marscher och en del valser av Johann Strauss.
Det makarbra musicerandet satte igång satte igång samtidigt som den första gruppen arbetare från Schultz leddes över arbetslägerområdet till gränsen mot utbildningslägret.
Där blev de ombedda att klä av sig nakna och lägga sina kläder på en hög med alla andra kläder. Sedan blev de tillsagda att springa.
Vid de stora dikena - för de var flera stycken - stod fyra,fem beväpnade män vid varje.

De nakna judarna beordrades gå ner i dikena och lägga sig. Sedan sköts de till döds.


Henrich Himmler hade givit order om att alla arbetsläger i Lublinområdet skulle likvideras samtidigt. Alla judiska arbetsläger vill säga. De icke judiska fångarna skulle få leva. Så det var viktigt för SS-ledningen att det skulle gå fort. Man skulle avrätta tusentals människor och hade bara en dag på sig.





 Dikten:
De dödsdömda

Vid den stora rättegången,
efter domen, efter talen,
höll de dömdas tysta tankar
samspråk i den tysta salen,

sa den ene till den andre:
"Nu vet ingen hur det går oss.
Kanske är det snarast början
på ett verk, som återstår oss.

Dina drag är mycket bleka,
vita som den vita glöden,
levande som lågor lever.
Ännu har vi långt till döden.

Brinnande och utan fruktan
går vi till det bittra sista,
brinnande och utan fruktan
stiger anden som en gnista.

Den kan drivas långt av vinden
genom vidder tomma, kalla,
men där skogen står som torrast,
ska två heta gnistor falla."



Motivering: 
Jag tycker att dikten och texten passar ihop för att texten handlar om den så kallade "skördefesten" där Nazisterna skulle döda en stor mängd judar. I dikten handlar det om dödsdömda människor vilket i det här fallet var just judarna. Det som kanske inte stämmer med dikten var att det stod "vi har ännu långt till döden" vilket inte var sant i kapiteltextens fall. Men i helhet höll dikten bra ihop med texten. Jag tycker det känns väldigt hemskt att man skall döpa en så stor och galen massaker till "skördefesten". Jag blev förvånad att Nazisterna tvingade judarna att klä av sig helt nakna och gå ner i dikena för att sedan bli ihjälskjutna med kulsprutor eller något annat vapen. Det var som att dom skulle gräva sina egna gravar.

Denna bild var jag lite tveksam till om jag skulle välja för att bilden är ganska hemsk. Men man kan nästan gissa själv varför jag tog just denna bild. För dom som inte förstår mitt val är att detta skall likna de offer som i texten skulle vara judarna som har dött i den så kallade "skördefesten".